Ögats anatomi

Bindhinnan

Bindhinnan är en blodkärlsrik slemhinna som klär insidan av ögonlocken och ögats främre del fram till hornhinnan. Den skyddar ögat, producerar smörjande ämnen till tårvätskan och underlättar ögonlockens rörelser. Om bindhinnan blir irriterad blir ögonvitan röd, vilket kan tyda på en bindhinneinflammation

 

Glaskroppen

Glaskroppen finns i glaskroppsrummet, mellan näthinnan och linsen. Den består av en klar, segflytande vätska och mycket fina trådar. Inuti glaskroppen kan det ibland bildas små synliga geléklumpar som kan upplevas som rörliga prickar i synfältet. När man blir äldre skrumpnar glaskroppen ihop och lossnar från bakre delen av ögat (glaskroppsavlossning). Normalt är detta inget problem men i vissa fall kan näthinnan påverkas.

 

Gula fläcken (makula)

Gula fläcken kallas också makula och är en liten grop i näthinnan där syncellerna sitter som tätast. Detta är den del av synfältet där man ser riktigt skarpt.

Det är gula fläcken som är påverkad vid makuladegeneration, åldersförändringar i gula fläcken.

 

Hornhinna

Längst fram på ögat finns hornhinnan (kornea), ögats "fönster" mot omvärlden. Hornhinnan är en del av senhinnan och sitter innefattad i denna ungefär som ett urglas i sin fattning. Den är en halv millimeter tjock och består av epitel och bindväv. Epitelet ger hornhinnan en glatt, speglande yta som skyddar ögat mot yttre skador. Epitelet är också rikt på nerver, och om en liten skada skulle uppstå eller en främmande kropp röra vid hornhinnan utlöses en reflex som sluter ögonlocket så att ögat skyddas. (se skräp i ögat  och virus på hornhinnan)

Hornhinnan bryter det inkommande ljuset ungefär dubbelt så mycket som linsen. Även kammarvätskan och glaskroppen hjälper till att bryta ljuset. Om hornhinnan är oregelbundet krökt har man astigmatism (brytningsfel). Det är hornhinnan som behandlas vid LASEK/ELSA

 

Hornhinnans fysiologi

Hornhinnan (kornea) består huvudsakligen av transparant bindväv som på utsidan täcks av en sorts tunn transparent hud som kallas epitel. På insidan av bindväven finns ett encelligt skikt som kallas endotel. Endotelet fungerar som en pump som reglerar vätskebalansen i hornhinnan.

Vätskeregleringen förbrukar energi och syre.  Hornhinnan har inte egna blodkärl, utan syret kommer mest från luften via tårfilmen men också från ögats kammarvatten. När det blir syrebrist bildas precis som i resten av kroppen mjölksyra. Mjölksyran samlas i hornhinnan och drar till sig vätska, vilket gör att hornhinnan blir svullen, så kallat kornealödem.   När man sover och har ögonen stängda samlas också mycket vätska i hornhinnan och tjockleken ökar med cirka 4%. Detta beror dels på att tårfilmen inte avdunstar och dels på att syrebrist uppstår då hornhinnan inte har kontakt med luften.

Eftersom ögats brytning till stor del beror på hornhinnans form så påverkar mängden vätska i hornhinnan vår syn. Kornealödem gör därför i sig att man inte ser skarpt och om det varar länge kan andra åkommor uppstå, bland annat kärlinväxt då blodkärl växer in i hornhinnan.

 

Kammare

Mellan hornhinnan och linsen finns främre och bakre ögonkammaren, som skiljs åt av regnbågshinnan. De är båda fyllda med kammarvätska som produceras av strålkroppen. Kammarvätskan, som till största delen består av vatten och salt, rinner först in i den bakre kammaren och cirkulerar sedan via pupillen till den främre kammaren där det finns ett avflöde. Om kammarvätskans avflöde täpps till kan trycket i kamrarna öka (se grönstarr).

 

Linsen

Linsen gör det möjligt för oss att se skarpt på olika avstånd. Linsen omsluts av en linskapsel och är formad så att baksidan är mer välvd än framsidan. Linsen är fäst i strålkroppen med fina trådar, sk zonulatrådar. När strålkroppens muskler dras samman blir trådarna slappa och linsen blir rundare och dess brytkraft ökar. Detta kallas ackommodering. När musklerna slappnar av spänns trådarna och linsen blir lite plattare.

Linsen består av trådar som hela tiden nybildas, vilket innebär att linsen blir tjockare och tjockare. Redan i 30-årsåldern börjar de tidigast bildade trådarna, som befinner sig i mitten av linsen, att bli fastare och mindre formbara. Detta beror på att vattenhalten i trådarna minskar. Ju fastare linsen blir desto mindre elastisk blir den vilket innebär att man inte kan ackommodera lika mycket. Man blir ålderssynt och behöver läsglasögon för att se på nära håll.

Ibland blir linsen grumlig och måste bytas ut genom en operation (se gråstarr).

 

Linskapsel

Linskapseln är en mycket elastisk hinna som omsluter linsen. Den ger ett tryck på linsen vilket ger linsen fasthet. Vid moderna gråstarrsoperationer lämnas linskapseln kvar, och inuti denna sätts en konstgjord lins. Ibland kan linskapseln grumlas efter operationen, detta kallas för efterstarr och behandlas med laser.

 

Näthinna

Näthinnan sitter längst bak i ögat och fungerar som filmen i en kamera. Bilden som registreras på näthinnan skickas sedan vidare genom synnerven in till hjärnans syncentrum.

Näthinnan består av synceller som överför ljus till kemiska och sedan elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan. De synceller som tar emot ljuset kallas ljusreceptorer och finns i två varianter: stavar och tappar. Namnen kommer från formen på cellerna.

Det finns tre sorters tappar som är känsliga för färger. Tapparna finns framför allt i gula fläcken, där de sitter mycket tätt. Detta gör att vi kan få en skarp bild av omvärlden. Gula fläcken är en liten del av näthinnan. Tapparna är inte lika ljuskänsliga som stavarna.

Stavarna är mycket ljuskänsliga men kan inte uppfatta färger. De finns över hela näthinnan, utom i gula fläcken, där det bara finns tappar.

Där synnerven lämnar näthinnan (papillen) finns inga synceller alls. Denna punkt kallas blinda fläcken.

Man kan också notera att näthinnan är "felvänd" så att stavar och tappar finns bakom de andra syncellerna, så att ljuset först måste passera dessa innan det kan tas upp. Hos bläckfiskar, som har ögon som är mycket lika människans sitter stavar och tappar framför andra synceller.

Hur fungerar stavar och tappar?

I stavar och tappar finns ett ljuskänsligt pigment, retinol. Retinolet sitter fast i opsin, ett protein i cellmembranet (cellens "skal"). När retinolet träffas av ljuset ändrar det form och lossnar till slut från proteinet. Detta gör att en elektrisk signal sänds från staven till andra synceller. Stavarna har en sorts opsin medan tapparna finns i tre varianter som var och en har sin sorts opsin. De tre olika sorterna reagerar på olika färger: rött, grönt och blått. Beroende på hur mycket dessa stimuleras ser vi olika färger.

Vad händer sedan?

Signalen som sänds från stavar och tappar skickas till andra synceller i näthinnan. Dessa bearbetar informationen och skickar den via synnerven till hjärnans optiska centrum som finns längst bak mot nacken. Hjärnan tolkar sedan informationen och skapar den bild vi ser av verkligheten.

 

Papillen

Papillen är den punkt där synnerven lämnar näthinnan. Där finns inga synceller och man får därför en punkt i synfältet där man faktiskt inte ser något (blinda fläcken) . I normala fall upplever man inte att denna punkt existerar då hjärnan "fyller i" synfältet så det upplevs som kontinuerligt.

Man kan hitta sin egen blinda fläck genom att rita ett litet kryss till höger och en mycket liten punkt till vänster ca 10 cm ifrån varandra på ett vitt papper. Sedan sluter man höger öga, fixerar på krysset och noterar den lilla punkten i utkanten av synfältet. Genom att öka eller minska avståndet mellan ögat och pappret upptäcker man att vid ett visst avstånd försvinner punkten och pappret ser helt vitt ut. Då har punkten hamnat precis i blinda fläcken, och hjärnan "fyller i " den lilla bit som saknas med det som finns runt om, nämligen vitt.

 

Regnbågshinnan (iris)

Regnbågshinnan (iris) är den färgade delen av åderhinnan. Mängden pigment i regnbågshinnan avgör om vi är blå- eller brunögda. Regnbågshinnan sitter framför linsen och består av två muskler, varav den ena sluter och den andra vidgar pupillen, som är hålet i mitten av regnbågshinnan. Detta fungerar som bländaren i en kamera.

När ögat träffas av starkt ljus utlöses en reflex som gör att regnbågshinnans muskler drar sig samman och pupillen minskar i storlek, för att skydda ögat mot alltför mycket ljus.

 

Senhinna

Senhinnan (sclera) är den näst yttersta av de hinnor som omger ögat. Den består av fast, vitglänsande bindväv, och har till uppgift att skydda ögat och ge stadga så att det kan behålla sin form. Den främre delen av senhinnan är det man kallar ögonvitan. Senhinnan övergår längst fram i hornhinnan. En inflammation i senhinnan kallas episklerit/sclerit, och ger symtom i form av ett avgränsat rött område på ögonvitan. Tillståndet är oftast smärtsamt.

 

Strålkroppen

Strålkroppen (corpus ciliare) har flera olika funktioner. Den producerar vätskan som finns i ögats båda kammare. Dessutom fäster de trådar som håller linsen på plats i strålkroppen. Strålkroppen innehåller de muskler som gör att vi kan ackommodera. När strålkroppens muskel spänns slackar trådarna, och linsen kan dra ihop sig och bli tjockare, så att man ser skarpt på nära håll. När muskeln sedan slappnar av spänns trådarna så att linsen blir plattare och man kan se skarpt på långt håll.

 

Synnerven

Synnerven är egentligen inte en nerv utan liksom näthinnan en utväxt från hjärnan. Där synnerven lämnar näthinnan finns inga synceller, och denna punkt kallas papillen. Synnerven är ca 4,5 cm lång och omsluts av en av hjärnans hinnor. Synnerverna korsas innan de når hjärnan så att information från höger och vänster öga "blandas" och når båda hjärnhalvorna. Det är synnerven som skadas vid grönstarr.

 

Tårsystemet

Tårfilmen är mycket viktig för att hålla ögat fuktigt och spola bort små partiklar på ögats yta. Tårfilmen består till största delen av tårvätska, dvs vatten och salt, men innehåller också andra ämnen som hjälper till att "smörja" ögat (se torra ögon). Tårvätskan bildas i tårkörtlarna och förs genom ett antal gångar ut till ögats yta. Vätskan avleds genom tårkanalerna till tårsäcken, som sedan står i kontakt med näsan. Tårkanalerna är mycket elastiska och kan töjas ut, något som kan behöva göras om man får stopp i dem (se stopp i tårvägarna).

På natten bildas nästan ingen tårvätska, och det är därför man kan känna sig torr i ögonen när man vaknar på morgonen. Man kan också notera att nyfödda faktiskt inte kan gråta, eftersom tårkörtlarna inte är färdigutvecklade vid födseln.

 

Åderhinnan

Åderhinnan (chorioidea) ligger innanför senhinnan, och består av bindväv, blodkärl och pigment. Det är en skör hinna vars många blodkärl försörjer yttre delen av näthinnan med syre och näring. Åderhinnan övergår längre fram i ögat i strålkroppen och regnbågshinnan (iris).

 

Ögonlock

Ögonlockens uppgift är att skydda ögat från skador, men också att reglera mängden ljus som når in i ögat. Ögonlocken hjälper också till att sprida tårvätskan. När hornhinnan torkar utlöses blinkreflexen, och det övre ögonlocket sprider ut tårvätskan över ögats yta. Blinkningsrörelsen hjälper också tårvätskan att rinna bort från ögat.

Även ögonfransarna hjälper till med att skydda ögat. Då man vidrör ögonfransarna utlöser man blinkreflexen och ögonlocken stängs.

 

Ögonmuskler

Det finns sju muskler i ögonhålan. Sex styr ögats rörelser medan den sjunde lyfter det övre ögonlocket.

Fyra raka muskler fäster vid ögongloben och de styr ögat rakt upp, ner och till sidorna. De två sista musklerna som också är fästa vid ögongloben kallas sneda och styr ögats vridrörelser (så att man t ex kan "rulla med ögonen").